Mesta delen i alla fall. Men som alla vet är jag en tänkare,jag tänker och analyserar hela tiden. För mycket det vet jag själv. En gång för några år sedan hade jag en disskusion med en av mina två bästa vänner om att den dagen jag blir sjuk kommer ingen att få hälsa på mig på sjukhuset. Hon gillade inte det alls. Jag har haft samma snack med mina barn och dom blev förbannade. I år som ni vet har tre personer i min omgivning dött. En vän och två som jag älskade väldigt mycket. När det upptäcktes en fläck på min lunga fick jag panik och tänkte nu är det min tur. Jag pratade med mina barn. Jag trodde att jag hade cancer. Det är det dummaste jag gjort på många år. Jag fick ett mega långt brev från min dotter och det gjorde ont i själen. Min son med flera trodde inte på mig. Där upphörde vår kontakt. Det är många som undrat varför jag är deprimerad. Det är många som undrat hur jag mår efter som jag tappat så mycket vikt. Jag hade inte cancer. Jag hade lunginflammation. Men jag lärde mig då och där att om jag blir sjuk igen vet jag vem jag ska prata med. Det är inte dom jag trodde stod mig nära. Det är dom jag vet står mig nära. Just nu har jag låst in mig. Går bara ut när hundarna ska ut. Jag har suttit och tittat på de här fotona en hel dag. Lillis
Luna
Leon.
Och kommit på att de kommer aldrig att lära känna mig. Det känns inte bra men det är bäst så. Tack deras mammor för bilderna. Utan er hade jag inte ens visst hur de ser ut.
Och bloggar om mina tankar. Som sagt så dog min fader alldeles för tidigt. Och jag är snart 61. Undrar om han visste när han var 61 att det inte fanns så mycket tid kvar? Hoppas inte det. Vi är lika envisa båda två inte han längre. Jag kommer aldrig att sluta sakna honom. Man ska lära sig leva utan honom. Det har jag gjort. Jag vet att han inte finns mer. Alla jag känner älskade min far.Han var en rolig man. Han var den som alltid mötte en med en kram och ett jag älskar dig. Vi kanske träffas igen en gång. Med dig kände jag mig trygg och lycklig.
Tack för att du fanns. Jag vet ju att du aldrig kan komma tillbaks.Men här får du en sång av mig. Med din älskade Evert.Eller två låtar.
men jag var där och höll hans hand tills hans sista andetag,Vi ska enas i jorden jag och min far.
Är det ingen som tänker på det? Jag satt just och tittade på youtube. Och kom på att det ju faktiskt redan händer. Sommaren blir varmare så även vintern. Förra sommaren var ju en katasrof. Med skogsbränder och torka. När det börjar på riktigt så kommer inte jag att vara här. Men det kommer mina barn och barnbarn. Och det bekymrar mig en hel del. Vad är det för värld de ska växa upp i?
Men inte med ett flygplan. Mitt knä viker sig när Lotus drar till och jag trillar i backen. Snart kommer väl folk att kalla mig för kärringen som alltid trillar. Han brukar som sagt gå fint men med Natalie som han älskar stod på andra sidan så ville han snabbt dit och där flög jag.IGEN!!! Ibland undrar jag vad jag ska göra om jag inte kan gå. Kan man ha rollater och två hundar? Känns inte som en bra kombo. Jag är helt enkelt gammal nu. Först ger knäna upp sedan fick jag lunginflammation den är borta men knäna är kvar. Och tro mig dom känns HELA JÄVLA TIDEN. Jag fick värktabletter men dom vill jag inte ta för då får jag huvudvärk. De flesta tror att jag alltid är hemma för att jag inte pallar gå ut. Men så är det inte. Jag minns när jag gick hela vägen hem till Maya med Felice´och Zeus det tog över en timme. Men det var inga problem. Nu skulle jag inte ens komma halv vägs. Jag vet att jag är tjatig med mina knän. Men dom stör mig.
Ha en bra dag mina vänner ni andra ha det som ni vill.
Från mina principer att inte lägga upp bilder på barnbarn. Nu måste jag bara. Alla tycker att deras barn och barnbarn är vackrast så klart. Mina yngsta barnbarn Luna och Leon vet inte ens vem jag är. Av olika orsaker har jag inte träffat dom så mycket. Mitt eget fel jag har ont i benen. Pallar knappt ens gå till Ica. I långsam takt kan jag ta mig till rastgården men det går väldigt långsamt. Jag har inga foto på Leon som han ser ut nu. Men jag fick nya foton på "Lillis" och Lunis i går. Tack för det Danjella. Det kändes i hjärtat han har blivit stor och mörkhårig sist jag såg honom var han blond. Jag saknar honom. Men just nu orkar jag inte ens med mig själv. Har typ låst in mig med mina hundar. Men det betyder inte att jag inte tänker på dom alla fem. Jag tänker på dom varje dag men det vet dom inte och det finns ingen anledning för dom att veta det heller. Finaste "Lillis"
Är det verkligen tillåtet att vara så här söt Lunis ?????
ha det gott mina vänner ni andra ha det som ni vill.
Som alla vet undrar jag över mycket. Men just den här saken förvånar mig varje gång jag hör den. Alla får ju göra som dom vill. Men varför hör man så ofta folk säga till sina hundar -Kom till mamma eller kom till pappa. Jag själv säger bara kom hit och ibland deras namn. Och om jag behöver benämna mig själv som något så blir det Matte och inget annat. Jag hittar liksom ingen anledning att vara mamma till en hund. I min familj när jag växte upp hade vi alltid hund men jag hörde aldrig någon av mina föräldrar säga kom till mamma eller pappa det sa dom till oss barn men inte till hunden. Mina hundar som jag älskar innerligt är just hundar och jag är inte deras mamma. När jag tänker på hur det var förr så kan jag inte minnas hundar med kläder,skor eller någon som kom körande med en hund i en vagn. Jag vet att många blir irriterade på vissa saker jag skriver men det är inte menat så. Det är bara undringar. Jag läser ofta om hundvagnar till salu. Typ sånna här.
Både små och stora hundar behöver väl motion. Så återkommer jag till små hundar. De skäller drar och håller igång precis som om folk tycker att de inte behöver uppfostras för att de är små. Det ägarna glömmer är att alla hundar har samma språk. Så när de små triggar i gång de stora så är det alltid de stora som får skulden. Dock känner jag en väldigt väluppfostrad liten dam. Hon går alltid lös skäller inte ofta det är inte alls min sorts hund men hon ha stulit en liten bit av mitt hjärta. Och det är Kira.
Som bor med "Gammelman"
Och allt som ofta med Theo som jag kännt sedan han blev född. Han har ingen aning om hur stor han är. Men han är en väldigt stor Rottis.
I dag handlade det inte om mina hundar. Ha det gott mina vänner ni andra ha det som ni vill.
Och det har jag inte gjort på ett tag. Har bara gått med hundarna sedan gått och lagt mig tills nästa hundrunda. I dag kom jag på varför jag är så trött deprimerad och har megaångest varje dag. Det är vår! Och jag blir deprimerad varje vår. Borde kanske ha vant mig vid det här laget men icke. Dessutom har jag pollenalergi så jag blir överkänslig för allting. Minsta lilla skitsak känns som att gå i en uppförsbacke i ösregn. Bara tanken på att komma upp i dushen känns som att bestiga ett berg. Säkert inget kul att läsa om. Men ganska skönt att skriva om det. Det finns dock trevliga saker också. Mina två vänner ska bli farmödrar i Oktober och de är jättelyckliga över det. Skulle inte bli förvånad om det sker på samma dag. Dock tänker jag på lilla Pernilla hon är verkligen liten. Och vad har hon i sin mage? Jo inte bara en utan två bebisar som går under arbetsnamnen Piff och Puff.
Ska bli kul att få veta vad det blir för kön på alla tre. Och det är störtskönt att se Carinas och Mayas lyckliga miner. Dessutom när man nu ska se det positiva i livet så har jag varit rökfri i tvåmånader. Det trodde jag aldrig men så är det. Det var allt för i dag. Ha det gott mina vänner ni andra ha det som ni vill.
Snart,väldigt snart fyller jag 61! Jag trodde att när man är så gammal så skulle livet vara lugnt. Icke. Mitt liv är aldrig lugnt och har aldrig varit. Vad jag märker är att vissa människor har väldigt mycket att säga om hur jag lever och vad jag gör. Jag förstår inte riktigt vad som ger dom rätten till det. Jag vet att jag inte varit den mamma jag kunde varit i många lägen. Och jag vet även att jag är en riktigt kass farmor. Det är mitt eget fel.
Och det är faktiskt så att inte ALLT beror på mig. Jag vill det bästa för alla. Men många har krav som jag varkens vill eller kan uppfylla. Även jag blir sårad (ofta) men jag säger inget och om jag gör det så är det lång tid efter. Det sägs att livet inte ger en mer än man kan ta! Tack livet för allt jag fått leva med för att jag kunde ta det. Eller kunde jag? Nej det kunde jag inte. Livet har gjort mig till den jag är. Men jag har gjort det bästa jag kunde. Jag vill leva i dag.Inte i går eller i morgon. Jag har blivit så besviken många gånger. Men jag lever än Och det tänker jag fortsätta med till min tid är slut.
I dag har vi haft en kokosolje dag hundarna och jag. Visserligen får dom det i maten en till två gånger i veckan och dom älskar det. Men nu är fästingarna här så nu får dom det i pälsen också två ggr i veckan. Började med det förra sommaren på Lotus och det funkade perfekt. Jag gillar inte att att sätta på dom halsband,tabletter eller droppar som är fyllda med kemikalier som jag aldrig skulle sätta på mig själv. Det var första gången för Polux och jag förväntade mig faktiskt att han skulle slicka av det på både sig själv och Lotus. Men nopp det gjorde han inte. Han har verkligen vuxit till sig och slutat med de flesta dumma saker han höll på med. Och framför allt lärt sig lyssna. Dock finns det två saker han aldrig kommer att sluta med och det är gnäll och prat. Han är lika verbal som Zeus och alla som kände Zeus vet ju på vilken nivå det ligger hahaha. Och det bästa av allt är att jag nästan aldrig behöver ha grimma på honom han går jättefint i koppel ändå. Polux
Lotus är den snällaste hund som finns jag har inga klagomål på honom. Han är ju också äldre och har haft mer tid att lära sig. Jag är så stolt över honom men det är jag även över Polux. Jag trodde inte att jag skulle kunna få samma känslor för Polux som för Lotus. Men det har jag. De två är underbara hundar. Som jag älskar av hela mitt hjärta. Dom får mig att vakna med ett skratt varje morgon.
Lotus
Ha det bra mina vänner ni andra ha det som ni vill.
