Om ni är trötta på mitt hundsnack så är det här nog inte för er.
Jag börjar med varför för att jag lärt mig mycket sedan jag skaffade Lotus.
Väldigt mycket om fördomar och märkliga åsikter.
Men också mycket kärlek och uppmuntran.
Det finns de som inte vill att deras hundar ska umgås med min för att han kommer från Spanien.
Och han kan bära på fruktansvärda sjukdomar som kan smitta andra hundar.
Dom orden har jag hört flera gånger.
Och numera orkar jag inte ens gå in i en diskussion om det.
Lotus är dock inte en ensam hund :)
Han har fler kompisar än jag har.
Han är älskad av alla som bor i vårt område från småbarn till vuxna.
Men om vi befinner oss någon annanstans och någon frågar vart jag köpt honom,
och vad han har för raser i sig då blir det en helt annan sak.
Ju mer man lär känna honom desto mer ser man att han är dobberman först och främst.
Och labbe hmm ja det märker man på matintaget.
Labbar älskar att äta.
Lotus älskar mat så till den milda grad att han är för tjock.
Så nu kör vi på bantning så att jag åtminstone ska känna hans revben någonstans.
Det går bra.
Jag har världens bästa spanjor :)
Och jag anser på fullt allvar att han är mer kollad när det gäller sjukdomar än vad de flesta hundar här i Sverige är.(Min åsikt)
Både av Dogs of Pegasus där han kommer ifrån och min veterinär.
I dag satt jag och tittade på filmer från Dogs of Pegasus.
Och kände att jag ville ta hem alla hundar.
Men det kan man ju inte hur gärna man än vill.
Vilket jobb dom lägger ner på våra fyrbenta vänner.
Jag önskar att jag också kunde jobba med dem för de är helt otroligt engagerade.
Så är även jag men på hemmaplan.
Om någon frågar mig om råd så är jag villig att hjälpa.
Jag ser det nämligen som en styrka att be om råd vilket även jag gör.
Det visar att man bryr sig.
Och inte tror att man kan allt själv,vilket man oftast inte kan.
Lotus finns med mig i med och motgång.
Jag kommer aldrig att lämna honom.
För det är helt otroligt hur mycket en hund kan uppleva och ändå ha tillit till människan.
Jag vet inte hur många hem han haft och jag forskar inte i det heller.
Jag bara undrar för mig själv ibland hur man inte vill ha en hund som honom.
Men på samma gång är jag glad att han är hos mig nu.
Och det kommer han alltid att vara.
Det finns så många hundar i denna värld som bara vill leva utanför en bur.
Så om ni vill ge någon av dom ett hem gå in på https://www.facebook.com/Dogs-of-Pegasus-507068812714197/?ref=ts&fref=ts.
Det är värt det.
För det bemötande jag fått där har alltid varit bra.
Jag har också frågor.
Även om jag haft två hundar innan så har dom inte varit av samma ras.
Så det var mycket jag inte visste när jag gav mig in på det här.
Men det är något av det bästa jag gjort.
Det här är Lotus.Från Spanien :)
Alla ni som älskar honom.
Ni som inte gillar adoptioner.
Skulle ni önskat att detta var han?
För det kunde det ha varit.
Och det har det varit.
Bilden kommer från Dogs of Pegasus.
Först skriver jag inte alls sedan får jag skrivnoja.
I går när jag läste att Michael Nyqvist har gått vidare bara 56 år gammal.
Kom jag direkt att tänka på en av alla mina bröder.
Eftersom han är i precis samma ålder.
Kände att jag var tvungen att ta reda på hur han mår.
Mitt i natten!
Även om vi inte träffas alls nu för tiden så är han ju min bror.
Som jag har växt upp med.
Jäklats med,haft otroligt roligt med när han blev tillräckligt stor för att vara rolig.
När han var liten var han "en pain in the ass" som följde efter mig överallt.
Jag var tre när han blev född.
Kommer än i dag ihåg första gången jag såg honom när min farmor tog med mig till BB
som det hette då.
Och jag undrade vart han kom ifrån.
På den tiden var det inte så noga med att upplysa det barn man redan hade om att de skulle få ett syskon.
Och när jag var tre gick jag inte och kollade min moders mage.
Men helt plötsligt var han där i en blå filt.
Och enligt alla var han jättesöt.
Inte enligt mig.
Tro mig när jag säger att mina minnen sträcker sig tillbaks till jag var ett år gammal.
Jag blir alltid förvånad när någon säger att de inte minns något från sin barndom,jag gör.
Jag minns när han lärde sig gå,han gick runt huset och höll sig i väggen.
Sedan lärde han sig springa det var ännu värre.
För då sprang han ju efter mig hela tiden :)
Vi har upplevt så mycket tillsammans.
När jag blev gravid med min första son var han den första som fick veta det.
För på den tiden gick man till apoteket och fick svar.
Och det var han som fick öppna svaret för jag vågade inte.
När jag var gravid med min dotter var han också den första som fick veta för det var han som körde mig dit.
På vägen hem i bilen visade jag honom bilderna.
Och han sa att om det är en flicka vill jag att hon ska heta Cindy i mellan namn.
Det gör hon.
Hon älskar inte det precis hahahahha.
När man tänker på hur kort livet kan vara och att man kanske aldrig får sagt det man ville säga.
Så tycks det mig ganska skrämmande att en dag är man här nästa dag kan man vara borta.
Därför skriver jag detta just nu.
För vem vet om vi finns i morgon?
Livet har fört oss på helt olika vägar.
Det kanske var det som var meningen,att vi skulle gå var och en på sitt håll.
Men du finns alltid i mitt hjärta det hoppas jag du vet.
Att vi lever olika liv kan inte förändra det.
Jag vill att du ska leva länge och vara lycklig.
Kram
din
syster.
Vi en gång i tiden.
men jävla väder!!!!
Här går jag omkring o hostar,nyser.
Ögonen rinner och kliar.
Jag är typ allmänt trött och sur och blir förbannad på minsta lilla grej.
Inte alls min vanliga stil.
Men pollen,måste det finnas så mycket av den varan?
Man ser den ju flyga omkring.
Och tro mig jag som älskar naturen tycker faktiskt att den kan lugna ner sig lite.
Regn är vad jag vill ha massor av regn för det hjälper.
Det kommer tre droppar och man tänker,yezzzz nu blir det regn o åska.
Men nopp.
Häromdagen när jag var hemma hos fru C började det regna precis när vi gick av bussen.
Fel tillfälle om man säger så.
Jag såg ut som om jag badat med kläderna på.
Det var jätte trevligt att träffa familjen G.
Ok nu kommer vi in på hundar igen(mina barn tycker jag pratar för mycket om hundar).
Vi går på bussen,han går fint vid min sida.
Tre barn börjar skrika som om det var ett lejon jag hade med mig.
Jag frågade dom snällt o vänligt varför dom skrek?
Men jag fick inget svar.
Då säger deras mamma som satt längre bak att man inte ska ha hundar på en buss.
Dom är farliga och smutsiga.
Ok,jag förstår om man är rädd för hundar (jag går själv helst inte nära en pitbull eftersom jag och min förra hund blivit bitna).Men jag jobbar på det för att inte överföra min rädsla till min hund.
Som sagt pollen,jag känner irritationen stiga.
Tänker för mig själv andas djupt ta det lugnt.
Och jag säger -Hunden ligger på golvet,han gör absolut ingenting.
Han har lika mycket rätt att vara på denna buss som ni.
Fint va?
Mycket lugnt och fint av mig.
Det jag hade lust att säga var inte riktigt lika fint.
Så det ska vi nog inte gå in på.
Då kommer det upp en kvinna sätter sig väldigt nära mig och frågar om hon får klappa Lotus.
Klart hon fick.
Han fortsatte ligga ner för det var det han skulle göra.
Hon klappade o pratade med honom och tyckte han var jättefin.
Men gnället på barnen fortsatte och mamman pustade och stönade.
Till slut fick kvinnan nog.
Reste sig upp och sa precis vad jag ville säga :)
Nämligen -Hunden har lika mycket rätt att vara på bussen som ni.
Och om ni har problem med det så tycker jag ni ska gå av o ta nästa buss.
Yezzzzzz ibland finns det folk som kan läsa tankar :)
Sedan blev det tyst.
OCH JAG FORTSATTE RESAN HEM MED MIN JÄVLA POLLENALLERGI!!!!!
Pollen jag hatar dig djupt och innerligt.
Hundar så klart.
Jag blir både förvånad och ibland riktigt irriterad på hundägare.
De som har små hundar lyfter upp dom så fort man närmar sig med en
större hund.
Nu är inte min hund farlig på något sätt,
men om han hade varit det så kunde det ju hänt att han hoppat på människan med
hunden i famnen i stället.
Oftast är det ju inte hunden som är rädd det är dess ägare och hunden känner ju naturligtvis av det.
Det är samma sak med stora hundar.
Jag frågar ofta om vi går förbi en annan hund om dom kan hälsa.
Och har flera gånger fått svaret -Nej du vet min hund har blivit biten av en svart hund,
så han är väldigt rädd för dom.
Och jag brukar tänka vem är rädd du eller hunden?
Med dom vibbarna vissa personer sänder ut är det inte ett dugg konstigt att hundar blir ängsliga,eller arga.
Vad jag har märkt när vi går på vårt stora fält varje kväll är att om våra hundar är lösa så kopplar
de som kommer in sina hundar kommer fram och frågar om de kan leka.
Och ja de kan leka lösa dom springer och har jättekul med varandra.
Ok det händer små saker ibland där någon ska ta "befälet" tror den.
Men så börjar en springa och alla andra följer efter så är den saken glömd.
För min del så anser jag att hundar ska ha kompisar.
Hur tråkigt skulle det vara för en människa att sitta hemma inte ha några vänner alls?
Jag hade nog också störat mig och bitit sönder allt jag kommit över.
Det var bara en liknelse hoppas jag ni förstod :)
Allt eller det mesta en hund gör beror på deras ägare tycker jag.
Jag kanske har fel men jag tror inte det.
Att köpa eller adoptera valpar är ju jättetrevligt.
Dom är små och söta.
MEN DOM VÄXER!!
Lär du dom inte grunderna när de är små och behandlar dom som bebisar,
då står du där med en vuxen hund senare som uppför sig som en fjant.
För den aldrig har fått lära sig att det är DU som är flockledaren.
Vilket också innebär att hunden tror att det är den som bestämmer och dessutom måste ta hand om dig.
För mig handlar det om att här är jag flockledare och det är mig min hund ska lyssna på.
Och han ska veta att han kan lita på mig i alla lägen.
När jag fick honom kunde han inte vara ensam alls.
Vilket egentligen inte gjorde mig någonting.
Men för att han skulle känna sig trygg med sig själv så testade jag att gå fem minuter åt gången.
Under stora protester.
Nu kan jag gå o handla och göra andra saker utan honom.
Han klarar sig bra.
Dock lade han sig till med en ovana.
Han öppnade ytterdörren och satt i trappan och väntade på mig,hahaha.
Så numera är ytterdörren låst när jag går ut.
Vi kan åka buss och tåg utan problem.
Han går oftast lös och kommer när jag kallar.Ibland ska han dock testa och stänger öronen totalt.
Men det händer väldigt sällan.
Och en sista sak jag vill säga är.
HUNDAR ÄR INTE BARN.
Så vänligen sluta behandla dom som era bebisar.
Jag kanske låter som om jag tror att jag vet allt om hundar.
Men så är det inte menat.
Det är bara mina tankar om hundar.
Tack för i dag slut för i dag :)
