Jag blir både förvånad och ibland riktigt irriterad på hundägare.
De som har små hundar lyfter upp dom så fort man närmar sig med en
större hund.
Nu är inte min hund farlig på något sätt,
men om han hade varit det så kunde det ju hänt att han hoppat på människan med
hunden i famnen i stället.
Oftast är det ju inte hunden som är rädd det är dess ägare och hunden känner ju naturligtvis av det.
Det är samma sak med stora hundar.
Jag frågar ofta om vi går förbi en annan hund om dom kan hälsa.
Och har flera gånger fått svaret -Nej du vet min hund har blivit biten av en svart hund,
så han är väldigt rädd för dom.
Och jag brukar tänka vem är rädd du eller hunden?
Med dom vibbarna vissa personer sänder ut är det inte ett dugg konstigt att hundar blir ängsliga,eller arga.
Vad jag har märkt när vi går på vårt stora fält varje kväll är att om våra hundar är lösa så kopplar
de som kommer in sina hundar kommer fram och frågar om de kan leka.
Och ja de kan leka lösa dom springer och har jättekul med varandra.
Ok det händer små saker ibland där någon ska ta "befälet" tror den.
Men så börjar en springa och alla andra följer efter så är den saken glömd.
För min del så anser jag att hundar ska ha kompisar.
Hur tråkigt skulle det vara för en människa att sitta hemma inte ha några vänner alls?
Jag hade nog också störat mig och bitit sönder allt jag kommit över.
Det var bara en liknelse hoppas jag ni förstod :)
Allt eller det mesta en hund gör beror på deras ägare tycker jag.
Jag kanske har fel men jag tror inte det.
Att köpa eller adoptera valpar är ju jättetrevligt.
Dom är små och söta.
MEN DOM VÄXER!!
Lär du dom inte grunderna när de är små och behandlar dom som bebisar,
då står du där med en vuxen hund senare som uppför sig som en fjant.
För den aldrig har fått lära sig att det är DU som är flockledaren.
Vilket också innebär att hunden tror att det är den som bestämmer och dessutom måste ta hand om dig.
För mig handlar det om att här är jag flockledare och det är mig min hund ska lyssna på.
Och han ska veta att han kan lita på mig i alla lägen.
När jag fick honom kunde han inte vara ensam alls.
Vilket egentligen inte gjorde mig någonting.
Men för att han skulle känna sig trygg med sig själv så testade jag att gå fem minuter åt gången.
Under stora protester.
Nu kan jag gå o handla och göra andra saker utan honom.
Han klarar sig bra.
Dock lade han sig till med en ovana.
Han öppnade ytterdörren och satt i trappan och väntade på mig,hahaha.
Så numera är ytterdörren låst när jag går ut.
Vi kan åka buss och tåg utan problem.
Han går oftast lös och kommer när jag kallar.Ibland ska han dock testa och stänger öronen totalt.
Men det händer väldigt sällan.
Och en sista sak jag vill säga är.
HUNDAR ÄR INTE BARN.
Så vänligen sluta behandla dom som era bebisar.
Jag kanske låter som om jag tror att jag vet allt om hundar.
Men så är det inte menat.
Det är bara mina tankar om hundar.
Tack för i dag slut för i dag :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar