Och ålderskris.
Känner bara att jag måste gnälla.
Om ni vill veta vad detta handlar om så ta det med en nypa salt och mycket ironi eller sarkasm
vilket ni vill.
Jag har inte träffat folk på runt två år på grund av Covid .
Även om jag gillar mitt eget sällskap börjar det bli lite väl mycket av mig själv nu.
Jag saknar ett par personer i mitt liv.
Har många långa diskussioner med mina hundar (tror dom börjar tröttna).
Dom ser rätt uttråkade ut nu för tiden :)
Den enda som jag som jag ser öga mot öga är Nathalie som är så snäll och köper hem min hundmat varje månad jag uppskattar det väldigt mycket Nathalie mer än du tror.
Det här viruset går mig på nerverna!!!
Jag har mycket att säga om det men lite kort.
Tänker jag inte vaccinera mig.
Och då har jag ju ingen rätt att klaga (om jag förstått det rätt)
Dessutom är jag osolidarisk och tänker bara på mig själv.
Må så vara,ingen vaccination för mig.
Då går vi vidare till ålderskris.
Mina barn fyller 43,39 och 27 !!!!
Vad ska man säga om det?
De är ju skitgamla.
I alla fall de äldsta två.
Det gör ju mig ännu äldre det är rätt tufft när man känner sig typ i samma ålder som
sin äldsta son men inser att man är 63.
Barnbarnen har blivit stora.
Och om man har lite tur eller något så lever man 20 år till.
Vart tog livet vägen??
Det var allt för mig idag.
Förstår din känsla,barnen börjar bli alldeles för gamla, och vi med de.
SvaraRadera