Det har gått en stund i livet.

Och det var ett tag sedan jag skrev.
Jag har tänkt på det,men det har inte blivit av.
Men det känns inte mycket lönt att ha en blogg om man inte skriver på den.
Eller hur?
Jag har ju börjat gå till psykolog och håller på med lite kbt.
Det har inte hunnit så långt än men det känns som det hjälper sakta men säkert.
Medicinerna hjälper också.
Livet börjar bli lite lättare igen.
Det som hjälper mest och bäst är min son.
Han kan jag prata med allt om och han får mig att se saker ur lite andra vinklar.
Vi kan prata om allt från politik till hjärtefrågor.
Det är nämligen ganska svårt att vid 58 års ålder börja öppna sin så kallade
"ryggsäck" och börja ta itu med allt som finns i den.
Det finns mycket i den som jag aldrig tagit tag i men nu jobbar jag på att reda ut lite åt gången.
Vissa saker börjar klarna.
Som tex att allt som händer inte nödvändigtvis är mitt fel.
Alkoholen är helt ute ur mitt liv.
Har kommit fram till att den hjälper inte ett dugg.
Det har vid ett svårt tillfälle slunkit ner någon substans.
Men det har bara hänt en gång.
Det känns som att det här är att lämna ut sitt liv på en blogg.
Men jag kanske behöver skriva  om det och därför skriver jag.
Jag har varit med om mycket.
Och nu funderar jag på hur jag egentligen klarade av allt.
Men jag gjorde det för att jag var tvungen till det.
Och för att hoppet aldrig sviker.
Visst har jag blivit dömd många gånger och ifrågasatt för saker som egentligen
ingen annan har haft med att göra.
Allt som händer i livet påverkar.
Tiden läker inga sår den skapar bara ärr som gör att människor reagerar på olika sätt,
på det som händer dom.
Och det är så lätt att döma människor när man inte levt deras liv.
Jag dömer ingen och  och jag har numera inga som helst tankar
på att hämnas på någon.
Man måste gå framåt inte leva i det förflutna för det kan man inte göra något åt.
Det är vad jag försöker göra nu.

Men jag undviker vissa människor som jag vet kommer att såra mig.
Och jag undviker människor som jag vet kommer att missbedöma mig.
Fegt kanske men så funkar det just nu.
Jag har några människor som jag vet jag kan lita på i ur o skur.
Det räcker för mig.

Det tog mycket på  mina känslor när jag var tvungen att avliva Zeus.
Jag sjönk ner i ett djupt hål.
Han var min allra bästa vän.
Även om han "bara" var en hund som vissa människor utrycker det.
Jag saknar honom otroligt mycket.
Men som alla vet har jag en ny vän nu.
Han är lika fantastisk som Zeus men helt annorlunda.
Som ni vet heter han Lotus jag vet inte hur lång tid det ska ta innan jag får in
i huvudet att han heter just det.
För jag kallar alltid honom för Zeus och folk påminner mig hela tiden om att han heter inte
Zeus han heter Lotus.
Men gamla vanor är svåra att bryta.
Det ger sig så småningom..

Ja det blev ett långt inlägg men jag kände att det behövdes.
Ha en bra dag mina vänner.