Dagen i går var trevlig.

Mesta delen i alla fall.
Men som alla vet är jag en tänkare,jag tänker och analyserar hela tiden.
För mycket det vet jag själv.
En gång för några år sedan hade jag en disskusion med en av mina två bästa vänner om att den dagen jag blir sjuk kommer ingen att få hälsa på mig på sjukhuset.
Hon gillade inte det alls.
Jag har haft samma snack med mina barn och dom blev förbannade.
I år som ni vet har tre personer i min omgivning dött.
En vän och två som jag älskade väldigt mycket.

När det upptäcktes en fläck på min lunga fick jag panik och tänkte nu är det min tur.
Jag pratade med mina barn.
Jag trodde att jag hade cancer.
Det är det dummaste jag gjort på många år.
Jag fick ett mega långt brev från min dotter och det gjorde ont i själen.
Min son med flera trodde inte på mig.
Där upphörde vår kontakt.
Det är många som undrat varför jag är deprimerad.
Det är många som undrat hur jag mår efter som jag tappat så mycket vikt.
Jag hade inte cancer.
Jag hade lunginflammation.
Men jag lärde mig då och där att om jag blir sjuk igen vet jag vem jag ska prata med.
Det är inte dom jag trodde stod mig nära.
Det är dom jag vet står mig nära.
Just nu har jag låst in mig.
Går bara ut när hundarna ska ut.
Jag har suttit och tittat på de här fotona en hel dag.
 
                                                    Lillis

                                                               Luna

                                                                  Leon.

Och kommit på att de kommer aldrig att lära känna mig.
Det känns inte bra men det är bäst så.
Tack deras mammor för bilderna.
Utan er hade jag inte ens visst hur de ser ut.