Alla löv har fallit från mitt fina träd.

I går var en lugn och skön dag.
I dag är det tillbaka till verkligheten.
Min verklighet består av min mor,hemtjänst,larm och sjukhus.
Det känns som om det inte är den verklighet jag vill ska vara min.
Att sitta och vänta på nästa telefonsamtal är inte vad jag vill.
Men det är vad jag gör.
Varje dag!
Jag springer hit o dit hela tiden.
Och jag gör det kanske inte med ett stort smile på läpparna,
men jag gör det.
För att det är det som förväntas av mig.
För tillfället känns det som om jag håller på att tappa greppet om allt som händer.
Men det värsta är att jag tappar greppet om mig själv.
Jag ska ju vara stark.Det har jag alltid varit.
Men jag känner mig inte stark just nu.
En mycket ovanlig känsla.
Jag gnäller inte säger bara som det är, i min värld.
Kanske ni som läser min blogg tycker att jag är negativ?
Ni har rätt,för just nu finns det inte mycket positivt i mitt liv.
I dag väntar en hel del.
På måndag är det bouppteckning för min morbror.
Där har jag egentligen inget att göra men har lovat att följa med.

Men jag har i alla fall en som följer mig vart jag

går och älskar mig som jag är.Det är allt som behövs:)