Det där med livet.

Ibland känner jag mig helt oförstående till människor.
Det finns dom som bär på hämndkänslor för vad de upplevt för trettio år sedan.
Vilket jag aldrig skulle göra.
Om någon gjort mig illa på något sätt är de inte värda en sekund av min tid.
Hämndkänslor skulle ju bara vara illa det förstör för mig och ingen annan.
Det är här och nu jag ska leva inte i går eller i morgon.
Det jag vill göra ska jag göra nu inte nästa år.
För jag kan inte ens vara säker på att jag vaknar i morgon.
Det kan ingen.
I detta landet är folk ofta rädda för döden för den är gömd.
Det är inget vi pratar om inget vi vill prata om för det föder rädsla.
För vi är rädda för hur vi själv ska klara oss utan den som är död.

Jag satt och höll min far i handen när han dog.
Jag berättade för honom vad jag tänkte och tyckte vi hade ett avslut.
Det finns ingenting jag ångrar jag hade sagt allt jag ville säga och han vad han ville säga.
Samma sak med min mor jag var där höll hennes hand som jag alltid lovat henne att göra.

Nu när jag är 60 och har upplevt för många begravningar så kommer det en till om tre veckor.
Och det som tar mig hårdast av det är när människor som är yngre än mig dör.
För jag vet att jag har levt längre än vad som är kvar att leva.
Visst har jag haft motgångar men jag har haft ett bra liv.
Tre friska barn och fem barnbarn :)

Man glömmer aldrig sin far eller mor.
Det känns hårt och svårt.
Men man lär sig leva med det.
Och man lär sig komma ihåg de roliga fina stunder man hade.

Det var vad jag hade att skriva om i dag.

Ha det gott mina vänner ni andra ha det som ni vill.