Hunden var 13 år gammal och mådde inte bra.
Hon var jätteledsen över sin hund och att livet aldrig ska bli detsamma.
Jag kan inte trösta eller säga en massa goda ord.
För livet blir aldrig det samma.
Det jag kan säga är,man lär sig att leva med det.
Precis som man lär sig att leva med allt annat.
Bara man vet att man gjorde rätt.
Att man inte tvingade sin trognaste vän att leva vidare för ens egen skull.
Och det vet man om man känner sin hund.
Man ser det,hör det,och känner det.
När man skaffar hund,en liten valp så tänker man inte speciellt långt framåt,
kanske?
Men man tar på sig ett stort ansvar.
Och när den dagen kommer att de måste avsluta sitt liv.
Ligger det i människans händer.
Vem vill att en trogen vän ska lida?
Inte jag.
Jag har varit där.
Jag har upplevt det.
För när Felice´inte varkens orkade eller ville mer.
Så talade hon om det för mig (på sitt sätt).
Och jag avlivade henne med tass i hand hela vägen.
Hon dog i min famn.
Där hon skulle vara i sin sista minut,
nämligen hos mig.
Jag hade aldrig skaffat en ny hund efter henne om det varit så att jag typ
bara velat ha en hund.
Men jag hade ju redan en.
Hennes son.
Han blir mer och mer lik henne ju äldre han blir.
Dock är han hane och kommer aldrig att bli lika lydig.
Men när jag ser hennes döttrar ser jag henne.
Jag saknar henne än i dag.
Älskade fina Felice´
Felice´
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar