Konstigt

är mitt liv just nu.
Håller på att vänja mig vid att jag inte längre
har några föräldrar.
Visst jag är snart 60 och borde kanske ha räknat ut att så är 
livets gång.
Och det är klart jag har.
Jag hade allt klart i mitt huvud.
Jag visste precis hur jag skulle känna när min mor,
lämnade jordelivet.
Trodde jag.
Det är inte så att jag sitter här och gråter varje dag.
Det gör jag inte.
Men jag var inte alls beredd på att jag skulle sakna henne så mycket
som jag gör.
Människan är ett vanedjur.
Och jag träffade modern varje dag i 30 år kanske mer än det.
Så det känns tomt nu när hon inte är här längre.
Och jag tänker på henne varje dag.
Men jag vet att hon har det bättre där hon är nu.
Dock var hon min moder.
Och en större del av mitt liv än vad jag visste om.


                                         Jag broder o moder