Ångest

Jag har skrivit mycket men inte om ångest.
Det finns säkert ingen som inte har lidit av det själv som vet
hur det fungerar.
Det är ett heltidsjobb att fundera ut vilken tid man ska gå och 
handla för att minska chansen att träffa på någon man inte vill
träffa på.(vilket är typ alla)
Att stå i kö och svettas när alla andra fryser.
Och bara det faktum att man svettas gör att paniken kommer smygande,
man känner hur alla tittar (även om de inte gör det).
Det har hänt många gånger att jag haft en full korg av varor och sedan
sett det varit alldeles för lång kö för mig.
Så jag har bara ställt den och lämnat affären med hjärtat
bultande och i  tänkt att nu får jag en hjärtinfarkt.
Så ibland går man helt enkelt inte och handlar.

Varje vår när det börjar bli ljusare har jag samma problem.
Jag är den sista som lägger vinterjackan.
Den skyddar mig med sin stora huva.
Jag ser men jag syns inte.
Känner mig inte utelämnad med den på.
Men den måste ju av till slut.
Oftast tillbringar jag sommaren inomhus.
jag skulle aldrig få för mig att gå till en strand.
Och det var en del år sedan jag var på en festival.
För det går inte.
Man är begränsad och kan inte göra det som andra människor
finner normalt.
Jag måste tänka och planera allting.

Folk kan inte förstå varför jag inte åker buss utan cyklar i ur 
och skur.
Begrunda då detta.
Att bara stå och vänta på bussen bland andra människor,
gör att paniken kommer smygande,handsvett och darrande.
Sedan ska man då ta sig upp på bussen,
många gånger har jag väntat till nästa enbart för att det varit
för mycket folk.
Har nästa varit lika full har jag helt enkelt gått dit jag skulle.
Jag åkte faktiskt buss i sju veckor nästan varje dag i början av året.
Det var nödvändigt.
Då var det också först nödvändigt att kolla när det var minst folk
på bussarna,
och lika många gånger som jag faktiskt fixade det,
lika många gånger gick det inte alls så jag fick gå i stället.

Mitt hem är min borg.
När mina dörrar är stängda så är dom.
Tänk dig då att du sitter i din trygga borg.
Och utan minsta anledning du kan hitta så går hjärtat upp i
120.
Det bankar och bankar så du hör hur blodet rusar inom dig.
Du hör det och du hör hur hjärtat slår.
Så du går en runda genom lägenheten,sätter dig,lägger dig,går igen
men ingenting hjälper.
Man kommer helt enkelt inte undan.

Jag kan bara beskriva det som -Har du någonsin varit riktigt riktigt rädd?
Så känns ångest.
Som att man blir riktigt jävla skiträdd.
Men man vet inte varför.
Och man vet aldrig när det ska hända.
Vissa vill ha folk i närheten som vet hur det fungerar.
Jag vill bara vara ensam.
Jag isolerar mig.
Det finns läkemedel,visst.
Jag tar Atarax ibland.Men dom gör mig bara trött.
Och tro mig jag behöver inget för att vara trött.
Att ha ångest känns som om man sprungit maraton utan att ens lyfta
bakänden från stolen.
Jag har provat antidepressiva  men jag vill inte leva på en linje utan glädje eller sorg.
Så därför lever jag med min ständige följeslagare Mr Ångest.
Och när han jävlas för mycket tar jag till vin eller öl för att hålla
honom i schack.
Det funkar för stunden.
Men tro mig Mr Ångest finns alltid kvar väntande bakom nästa hörna :(
Just nu tror han sig vara min bästa vän och ständiga följeslagare.
Men jag hade klarat mig underbart bra utan honom.

Ha det gott mina vänner och ni andra ha det som ni förtjänar.

                                          När inget annat hjälper så hjälper vin och Atarax
                                          Dock under inga omständigheter på samma gång!!!!