Det kändes som en tegelsten i huvudet.

När de ringde mig och sa att Gabriel är död.
Och nu känns det som om den icke existerande tegelstenen 
har gett mig hjärnskakning.(Som inte borde finnas)
Det känns på något sätt som livet är "kört".
Det är svårt att bara ta sig ur sängen på morgonen.
Men jag har Zeus så jag måste.
Tack för det Zeus.
I övrigt känns det som jag inte vill prata med någon alls.
Mobilen ringer men jag skiter i att svara,
snällt va?
Alla har vi våra uppförsbackar i motvind och ösregn,
detta är min tror jag.
Det kan knappast bli värre.
Livet är fullt av motgångar.
Men nu börjar det bli för mycket kan jag tycka.
Jag hann inte till någon begravning för det visade sig att på
Mallorca begravs man efter två dagar.
Så de fick klara sig utan mig.
Allt jag hört och allt som sagts hade lika bra kunnat vara osagt,
det får mig bara att må dåligt.
Och få ännu sämre samvete än jag redan har.
Men jag behöver nog en lååååång  pauuuus.
Innan jag tar mig ur det här.

Ha det bra mina vänner.
Och ni andra,ha det som ni vill.